Rebecka

Från den ena djungeln till den andra, dock båda lika förvirrande och komplicerade :)
I september är det val. Det är då vi beslutar om hur de kommande fyra åren i svensk politik kommer att se ut. Själv tillhör man kategorin de eftertraktade förstagångsväljarna.

Jag har aldrig varit särskillt politiskt intresserad. Jag har aldrig varit typen som gillar att debattera eller diskutera åsikter. Och jag har definitivt aldrig varit intresserad av partipolitik.

Men nu när valet närmar sig känns det ändå viktigt att fatta ett korrekt beslut. Ett val jag kan stå för och som jag vet följderna av. Ett insatt val.

För ett halvår sedan var jag i princip redan säker på att jag skulle rösta på moderaterna eller något annat blått parti. Jag visste inte varför, men sossarna hade suttit för länge som det hette och jag ville se vad skillnaden skulle bli. Förändring! Något nytt!

Att jag inte visste helt säkert vad som skulle förändras kändes mindre viktigt.
Nu har jag börjat tveka ganska rejält. För faktum är att hela den borgliga alliansen skrämmer mig! Och läskigast av dem alla är Reinfelt.
Det är ett hårt Sverige. Det är språkkrav, hårda straff och stränga regler. Betygen i skolan ska helst komma i första klass. I skolan ska man utbilda sig och bli en tillgång för arbetsmarknaden, det ska fan inte vara roligt att lära. Ta bort trygghet för ungdomarna, de får gå den hårda vägen och börja på golvet. Slopa bidragen till de som har de svårt, de bidrar inte med något ändå. Och livskvalité! Pyttsan, ARBETA!!

Jag vill ha ett land där man bryr sig om alla, ett humanistiskt samhälle där människor inte bara fokuserar på sig själva. Existerar det ens längre? Där man arbetar mer aktivt för att återgärda problem och där huvudsaken är att alla mår bra och att alla har ett bra liv. Ett land som tänker bortom det egna landet.

Jag vet fortfarande inte vad jag kommer att rösta på, vilket parti eller om det blir blått eller rött. Men jag ska i alla fall inte rösta på enbart bokstäver och färger, utan hellre på idéer och visioner. Just nu känns det som om jag inte har en aning om vad partierna egentligen tycker, eller snarare vilka följder det kommer få. Kanske blir det jättebra med en borglig regering, hur ska man kunna veta? Kanske blir det jättebra för mig, men skit för många andra. Rött eller blått? Pest eller kolera? Förkylning eller maginfluensa? Krona eller klave :S

Det återstår nu nästan bara 5 veckor av sommarlovet, bara det kan ju kännas lite deprimerande. Sedan börjas det, det sista året innan studenten. Givetvis är detta ett år jag ser fram emot med stor förtjusning. Det absolut sista året i skolan (åtminstone här) kanske sista året i staden?
Men på samma gång som jag längtar finns det en känsla av ovisshet. För sista året innebär också att framtiden väntar, och den är oviss.

När jag var liten ville jag bli konstnär. Allt var så enkelt då. Rita och måla är ju hur kul som helst! Med åren har jag dock insett det orealistiska i denna dröm. Arbetsmarknaden, arbetslöshet, räkningar, försörjning, krav. HJÄLP!
Ska man plugga något man vill och riskera att gå arbetslös och bli tvungen att leva på marginaler? Eller ska man plugga något mindre kul, men som man säkert skulle klara av bra. Sitta på något kontor, jobba 7-16 och känna trygghetens tråkiga betungande hand?

Drömmarna utvecklades till författare. Jag har alltid tyckt om att skriva, ett intresse som fortfarande finns kvar även om det blir allt mer sällan jag får utöva min passion. Denna blogg är för övrigt ett sätt att hitta tillbaka. Författardrömmarna kom på mellanstadiet att bli drömmen om journalistyrket. Man skrev en skoltidning där man ritade framsidan själv. Gulligt naivt eller hur?

Media är idag en av de populäraste områdena att utbilda sig inom. Av 800 färdiga journalister får cirka 100 jobb. Är det något jag borde kasta mig in i? Bara att komma in på högskolan kräver prestationer. 40 redan tagna högskolepoäng, bra betyg, bra resultat på högskoleprovet och sedan de praktiska skrivande proven.

Sista året. Behöver jag säga mer?